Inlägget gjort

Rapport från en ambulanssjuksköterska – Varning för en STARK berättelse

I arbetet som ambulanssjuksköterska kommer jag och mina kollegor ofta i kontakt med personer som lider av olika typer av psykiska sjukdomar. Eftersom det handlar om relativt snabba möten och vi ofta saknar bakgrundskunskap om patienten kan det vara svårt att förstå vad som ligger bakom den akuta situation vi kallats till. Mitt jobb handlar om att försöka bilda mig en uppfattning om hur personens sjukvårdsbehov ser ut. Rör det sig om ett akut eller till och med livshotande tillstånd som kräver omedelbara insatser på plats eller ska vi försöka så snabbt som möjligt lasta och köra personen till sjukhuset för vård? När det gäller psykisk sjukdom handlar det ofta om det sistnämnda och det är psykakut som blir vår destination. Men i vissa fall är det lättare sagt än gjort. Patienten kanske inte vill följa med eller så finns det andra praktiska eller etiska utmaningar innan vi kan ge oss av. Jag tänkte berätta om just ett sådant fall, kopplat till ämnet bipolär sjukdom, som stannat kvar hos mig och som fått mig att förstå just hur allvarlig sjukdomen kan bli. (Berättelsen är ett hopplock av upplevelser från flera olika patientmöten och alla detaljer är utbytta).

Vi hörde dig redan när vi steg ut ur ambulansen. Du gormade och skrek så att rösten ekade mellan husen. Jag kunde inte höra vad du sa men det rådde ingen tvekan om att du var riktigt arg. Den oroliga grannen som hade ringt 112 mötte oss på gatan. Hon verkade lättad att se oss och berättade att hon bodde rakt över gatan från dig och hade hört dig de senaste nätterna. Som om du flyttade möbler och kanske snickrade. Vid ett tillfälle ett högt brak och resten av natten hög musik. Du hade hållit fler grannar vakna och när de tillsammans hade knackat på hade du bara mumlat något i dörrspringan och sedan försvunnit in i huset. Hon berättade att ingen av grannarna kände dig och att du höll dig för dig själv och inte brukade ha några besök. Hon träffade dig varje morgon på bussen men hade inte sett dig alls de senaste veckorna.

När vi gick fram till huset ökade ljudet av ditt gormande och väl utanför såg vi att ytterdörren stod på glänt. Vi kikade in och möttes av synen av ett hallgolv helt fullt av kläder och skor blandat med soppåsar och bråten. Lukten av otömd kattlåda slog emot mig. Jag hörde din röst från ett annat rum men kunde fortfarande inte höra vad du sa. Arg.

-”Hallå….?” Jag presenterade mig och min kollega och berättade att vi kommer från ambulansen. Du tystnade en stund och allt blev stilla. Sedan hörde vi ljudet av något som kastades i väggen och din röst som skrek att vi skulle försvinna. Det blev tyst igen så när som på ett gällt jamande. Jag och min kollega gick ut ur hallen och diskuterade tyst vad vi skulle göra. Vi var rädda att du skulle försöka skada oss eller dig själv och bestämde oss därför för att kontakta polisen för säkerhets skull. Under tiden vi väntade på förstärkningen kikade jag in hallen igen. Väggarna var helt täckta av text. Det såg ut som olika typer av bibelcitat skrivna med svart tuschpenna. Till och med i taket hade någon klottrat. Mängden utropstecken gjorde att även om jag inte kunde läsa exakt vad som stod förstod jag att det var gjort i affekt. Vi gick ut igen och väntade på poliserna som snabbt var på plats. Det var två erfarna poliser som kunde konstatera att de inte kände dig sedan tidigare. Vi förklarade läget och att vi ville göra en snabb fysisk undersökning för att sedan ta med dig till akuten. Medan vi väntade i hallen gick polismännen in i huset. Vi hörde dig protestera och sedan rösterna av poliserna som försökte lugna dig genom att förklara att de bara var där för att hjälpa. Du skrek tillbaka att de skulle försvinna annars skulle du ringa polisen. När du kom stormande ut i hallen med en liten katt i fast grepp under armen såg jag att du var i min egen ålder. Ögonen glödde av ilska och håret låg som klistrat mot huvudet av svett. Du hade skrivit med spritpennan över armarna och benen och du var helt naken. När du såg oss stannade du upp och stirrade ett ögonblick. Ansiktsuttrycket förändrades och sedan började du plötsligt gapskratta. Du pekade på mig och sa något ohörbart samtidigt som du gick rakt emot oss. Som om du skulle ge mig en stor kram. Den ena polismannen hann i fatt och haffade dig. Förklarade igen att vi var alla där för att hjälpa dig och att jag och min kollega skulle vilja undersöka dig. Jag försökte lägga en filt över dina axlar, för att skyla dig. Du kastade filten på golvet och måttade samtidigt ett slag mot polismannen som fick tag i din arm och tillsammans med sin kollega lugnt men bestämt satte dig i soffan.

En timme senare hade både jag, min kollega och poliserna (som nu blivit fyra), pratat mjukt, vädjat, förklarat, berättat, informerat och sagt till på skarpen utan att lyckats nå fram till dig. Du slog omkring dig när vi kom för nära och skrek och skrattade hysteriskt om vartannat. Med hjälp av poliserna hade vi ändå lyckas ta ett stick i fingret och på så sätt uteslutit lågt blodsocker som orsak till ditt tillstånd. Poliserna hade informerat dig om vad som nu kommer ske och till slut sedan helt sonika lyft upp dig och burit ut dig till ambulansen. Invirad i en filt, eftersom du vägrade klä på dig. Förgäves skrikandes som om du lyftes ut till flyktbilen av några kidnappare. Grannar kikade mellan buskar och tanter glodde bakom gardiner. 

I ambulansen på väg till sjukhuset satt du tyst och utan att möta min blick. Du hade lugnat ner dig något men händerna rörde sig oavbrutet över filten, som om du letade efter något du förlagt. Du verkade irriterad och samtidigt rädd. Samma uttryck av rädsla och frustration som jag ibland sett hos dementa patienter. Jag gjorde mina rutinundersökningar utan protester och skrev min journal under tiden vi i normal hastighet rullade mot sjukhuset. Med fyra poliser tätt bakom oss, beredda att ingripa vid minsta signal. Väl inne på sjukhuset mötte du inte min blick när jag sa hejdå. Du stirrade ner på dina händer och jag såg att du grät, som om du helt plötsligt förstått vad som just hänt.  

Jag inser att denna patient inte nödvändigtvis är representativ för alla med bipolär sjukdom och att hon, när våra vägar möttes, befann sig i ett kritiskt skede av sjukdomen. Av personalen på psykakut fick jag veta att hon hade haft sin diagnos i några år. Normalt sett hade hon tät kontakt med psykiatriska öppenvården men hon hade uteblivit från de senaste besöken. Förmodligen hade hon försämrats successivt under en period och till sist hamnat på en plats hon inte kunde ta sig ifrån utan hjälp.

Hade kvinnan i berättelsen haft tillgång till ett hjälpmedel som appen Dots Charge hade kanske hon, eller någon i hennes närhet, haft en chans att uppmärksamma att en manisk episod var på gång och åtgärder hade kunnat sättas in i tid. Vår förhoppning är att appen skall fungera som ett verktyg för att hjälpa individer må bättre på lång sikt och ge bättre underlag för diagnosticering och behandling. Dessutom ger (den avidentifierade) informationen från en grupp användare möjligheter att dra slutsatser som kan användas i forskning, för att förbättra vården för alla.

Inlägget gjort

Kunskap om din sjukdom

Ger kunskap dig förmågan att se runt hörn?

Nja, riktigt så enkelt är det inte men det ligger mycket i det.  Kunskap om sitt mående eller sjukdom underlättar stort för ett bättre mående. Genom den förståelse man får är det lättare att hantera vardagen, bättre möten med vården  för bra samtal med vårdgivare.  Det är lättare att prata med närstående och tillsammans underlätta livet tillsammans.  Det finns symtom och sjukdomsförlopp för sjukdomar och genom att känna till dom och att upptäcke tecken i tid är det lättare att undvika försämringar.  Kunskapen om sjukdomen och sjukdomsförloppet gör att det är möjligt att med större sannolikhet se in i framtiden och vad som finns runt nästa hörn. Att kunna få hjälp att välja en bättre väg. 

Läkemedelsboken är en utmärkt källa som vi rekommenderar.  Läs gärna om just dina besvär och uppmuntra även närstående att läsa i den.

Kombinera kunskap ovan med dina upplevda symptom ( T ex med Dots Charge®) och du är bra rustad för ett bättre mående.

p.s Det finns ett utryck för personer med bra kunskap om sin sjukdom. Det kallas spetspatienter Det har visat sig att spetspatienter upplever sig få bättre vård och mår bättre. 

Inlägget gjort

Vredesutbrott hos barn – tidigt tecken på bipolär sjukdom?

Hur tidigt kan man upptäcka bipolär sjukdom hos barn och hur ser symtom ut? Många gånger upptäcks eller debuterar inte bipolär sjukdom för senare i livet, men om det debuterar tidigt eller om det bara symtom som missförståtts. Självhjälp på vägen har sammanställt 10 markörer som kan vara till hjälp. Det skulle kunna vara till nytta för att söka hjälp i tid.

Texten kommer från självhjälp på vägen.

Tio markörer som visar på bipolär sjukdom vid ett barns vredesutbrott

  • Vredesutbrott är ett framträdande fenomen vid tidig bipolär sjukdom och kan upptäckas hos grundskolebarn.
  • Barnet fungerar bra i skolan. Utbrotten kommer hemma på kvällen i samband med utmattningen efter att barnet har kontrollerat sitt humör hela dagen och inte längre klarar av att hålla ihop. Barnen är som mest sårbara på kvällen.
  • Utbrottet uppstår plötsligt utan någon som helst synbarlig anledning – när barnet nekas något eller vid en tillrättavisning. Barnet kanske provocerar de vuxna för att få igång utbrottet.
  • Väl igång byggs utbrottet successivt upp, från explosivt beteende till ett avklingande. Barnet klagar ofta över huvudvärk eller utmattning, eller somnar genast efter vredesutbrottet.
  • BS-relaterade vredesutbrott är så kraftfulla att man inte skulle kunna imitera dem själv. Barnet kanske ömsom yrar, fnittrar, gråter häftigt eller skriker ut obsceniteter. Förmågan att hantera situationen går förlorad och regredierande är vanligt.
  • Hemska och skrämmande tankar som att använda knivar eller eld finns hos barnet, och uttalade hot mot familjemedlemmar förekommer under vredesutbrottet. Tankarna och hoten förverkligas knappast, men intensiteten i dem kan vara nog så skrämmande.
  • Under utbrotten tar barnet sönder egna föremål som i vanliga fall är betydelsefulla, förstör även föräldrarnas saker. Barnet drivs ofta av en känsla av tvång, att ett speciellt föremål måste förstöras. När det limbiska systemet i hjärnan tar överhand kan allt som normalt värderas positivt av barnet utsättas för dess förstörelsebehov.
  • Barnet beskriver att det under utbrottet upplever en ökande hetta som känns i kroppen från magen, via bröstet, halsen, ansiktet och upp i huvudet. En del barn upplever även en aura innan utbrottet med dimsyn, känslighet för dofter eller huvudvärk.
  • Barnet kan under utbrottet uppleva det som om ett levande väsen tar över och styr, något som är reellt närvarande.
  • Utbrottet kan ge en behaglig energikick. Barnet upplever striden behaglig. De flesta människor upplever en “neurokemisk tillfredsställelsekick” vid inlärning. Det är genom detta som hjärnan markerar inlärandet så det kan bli ihågkommet och kunna användas även i andra sammanhang. Det fungerar dock inte så för alla barn med bipolär sjukdom, en del kan inte uppleva den tillfredsställelsen vid inlärning. Många barn med bipolär läggning lider av denna brist på känsla av tillfredsställelse eller lust.
  • Under vredesutbrotten utlöses en skur av adrenalin i hjärnan som i sin tur sätter igång produktionen av positiva transmittorsubstanser som gör att barnet kan känna tillfredsställelse och även känna sig piggt och fokuserat. Dessa positiva känslor bidrar kanske starkt till en önskan att återuppleva de känslor som uppkommer under utbrotten. Under vredesutbrottet kan barnet uppvisa paranoida tendenser: “Hela världen är tokig, utom jag”. Denna attityd är en naturlig effekt av en stressreaktion. Föräldrar eller andra auktoriteter hamnar i ett fiendeläger när barnets goda omdöme och självbevarelsedrift sätts ur spel.

Hur reaktionen vid vredesutbrottet successivt ökar

Ett vredesutbrott inom det bipolära spektrumet genomgår fyra faser: från en dysforisk affekt, till provokation och explosion för att sluta i utmattning. För att föräldrarna på ett bra sätt ska kunna klara av situationen måste de kunna sänka stressnivån, avleda barnet och omforma processen.

Den dysforiska fasen: Vredesutbrotten börjar ofta med att barnet uttrycker bitterhet och irritation. Allt irriterar och inget är bra. Beteendemässigt inkluderar denna fas att barnet rör sig från en nedstämd sinnesstämning via provokation, explosion och slutar i utmattning.
Under denna fas ser man att barnet:

  • uppvisar ett ilsket, icke-verbalt ansiktsuttryck
  • talar med hög röst
  • är hyperaktivt
  • är retsamt och mumlande
  • plågar föräldrarna med otrevliga anmärkningar, bråkar med syskon
  • påpekar att det mår dåligt och inte “känner igen sig själv”.


Den provokativa fasen
: När olustkänslan djupnar börjar barnet hitta en anledning att börja bråka.
Under denna fas ser man att barnet:

  • uppvisar ett hånfullt ansiktsuttryck
  • uttalar svordomar och oförskämdheter mot familjemedlemmar
  • avbryter av föräldrars aktiviteter
  • hotar att ställa till med en scen
  • närmar sig föräldrarna med knutna nävar och hotande ljud smäller i dörrar.


Den explosiva fasen:
I det här skedet blir hjärnans frontallober satta ur spel och det limbiska systemet tar över barnets beteende, och barnet hamnar i total omedvetenhet.
Under denna fas ser man att barnet:

  • skriker och gråter, ibland samtidigt, ibland med tillräcklig kraft för att spränga blodkärl i ansiktet.
  • uppvisar fradga och förstorade pupiller
  • har paranoida idéer, rusar smygande runt i huset och försöker undvika vuxna eller anklagar dem för att vilja skada honom/henne
  • uttalar dödshot mot föräldrar och syskon, självmordshot
  • hotar med kniv, elektrisk apparatur och tunga föremål
  • uppträder våldsamt gentemot husdjur, nära att tillfoga allvarlig skada
  • beter sig vilt och oförutsägbart, rusar ut i gatan, försöker hoppa ur en rullande bil.

Det här är det akuta stadiet av reaktionen och barnet är oförmöget att lyssna eller reagera på tillsägelser.


Utmattningsfasen:
Barn med vredesutbrott relaterade till bipolär sjukdom uppvisar några karaktäristiska beteenden när utbrottet avtar, man ser att barnet:

  • ofta faller ihop och verkar oförstående och “borta”
  • klagar över svår huvudvärk
  • somnar under en stund
  • kommer inte ihåg vad som hänt under utbrottet
  • uttrycker ibland vid uppvaknandet en genuin ånger över sitt beteende och vägrar kanske att prata om det som hänt. Barnets förnekande upprätthålls av en skräck över att vara skvatt galen, obotlig och frånstötande.

Från boken Survival strategies, G T Lynn

Inlägget gjort

Nedstämd

När det blir blå, grå, svarta känslor som tar över är det allt annat än lätt att bara rycka upp sig. Vi som drabbas upplever det så att ingen utomstående som inte har drabbats kan förstå. Det är ju förstås naturligt, men inte desto mindre frustrerande för oss som lider. Förståelsen över att man inte orkar gå upp, inte klarar av att gå ut, inte kunna jobba. Förståelsen att man kanske t o m brottas med svåra suicida tankar. Hur hanterar man sin omgivning och hur skall omgivningen hjälpa till? Om det inte finns någon i ens omgivning vad gör man då. Det finns verkligen inga enkla svar. Bortsett från alla råd som finns, vilka många är bra, är det närmaste och enklaste sättet att förhålla sig till nedstämdheten som till vädret. Det kan vara dålig, t om riktigt dåligt och hålla i sig länge, men till sist vänder det. Så kan man tänka själv och så kan omgivningen kanske kunna förstå lite bättre och ha fördragsamhet. På samma tema är det inte ovanligt att det faktiskt kan vara vädret som påverkar stämningsläget. T ex är det många som drabbas av nedstämdhet och depressioner vid årtidsskiftningar.

Inlägget gjort

Ebb och flod

Att ha humörsvängningar kan ibland följa givna mönster som ebb och flod. Många gånger är det svårt att se sambanden och det kan vara oerhört begränsade. Diagnoser används för att lättare förstå och kunna prata om sitt tillstånd, men primärt är det för vården för att kunna  sätta namn på tillståndet och erbjuda relevant hjälp. När vi använder diagnosbegreppen utanför vården med vänner, kollegor, familj och bekanta är det lätt att bli definierad av diagnosen. Dom flesta av oss har dålig kunskap om vad som döljer sig bakom diagnoserna. Det är dock viktigt att det finns kännedom och förståelse kring att vi är många som lider av psykisk ohälsa och det finns en stora rädsla för det hos många som är dåligt insatta. Vi kan inte och bör inte förvänta sig att alla skall veta vad som döljer sig bakom namnen, men väl veta att psykisk ohälsa är som vilken annan sjukdom som helst. Olika begränsande för för olika indvider vid olika tillfällen. 

Ebb och flod är naturliga förändringar så även som även sjukdomar är. Har man aldrig erfaret ebb och flod på olika platser kring vår fina planet så kan det vara svårt att förstå. Kunskapen om att det finns gör att förståelsen för fenomenet.

Desto mer vi vet om vårt egen utmaning ju bättre förståelse, stöd och hjälp kan vi få från vår omgivning och vården.