Inlägget gjort

Är du deprimerad och mellan 15-18 år?

Stockholms Universitet genomför ett forskningsprojekt för dig som är mellan 15-18 år och är deprimerad. Titta på filmen, läs mer och se om det kan passa dig.

ERiCA Internetbaserad behandling för dig som är 15-18 år och lider av depression. All behandling sker via internet och du kan bo var som helst i Sverige. Behandlingen är en del av ett forskningsprojekt vid Stockholms universitet.

Inlägget gjort

Rapport från en ambulanssjuksköterska – Varning för en STARK berättelse

I arbetet som ambulanssjuksköterska kommer jag och mina kollegor ofta i kontakt med personer som lider av olika typer av psykiska sjukdomar. Eftersom det handlar om relativt snabba möten och vi ofta saknar bakgrundskunskap om patienten kan det vara svårt att förstå vad som ligger bakom den akuta situation vi kallats till. Mitt jobb handlar om att försöka bilda mig en uppfattning om hur personens sjukvårdsbehov ser ut. Rör det sig om ett akut eller till och med livshotande tillstånd som kräver omedelbara insatser på plats eller ska vi försöka så snabbt som möjligt lasta och köra personen till sjukhuset för vård? När det gäller psykisk sjukdom handlar det ofta om det sistnämnda och det är psykakut som blir vår destination. Men i vissa fall är det lättare sagt än gjort. Patienten kanske inte vill följa med eller så finns det andra praktiska eller etiska utmaningar innan vi kan ge oss av. Jag tänkte berätta om just ett sådant fall, kopplat till ämnet bipolär sjukdom, som stannat kvar hos mig och som fått mig att förstå just hur allvarlig sjukdomen kan bli. (Berättelsen är ett hopplock av upplevelser från flera olika patientmöten och alla detaljer är utbytta).

Vi hörde dig redan när vi steg ut ur ambulansen. Du gormade och skrek så att rösten ekade mellan husen. Jag kunde inte höra vad du sa men det rådde ingen tvekan om att du var riktigt arg. Den oroliga grannen som hade ringt 112 mötte oss på gatan. Hon verkade lättad att se oss och berättade att hon bodde rakt över gatan från dig och hade hört dig de senaste nätterna. Som om du flyttade möbler och kanske snickrade. Vid ett tillfälle ett högt brak och resten av natten hög musik. Du hade hållit fler grannar vakna och när de tillsammans hade knackat på hade du bara mumlat något i dörrspringan och sedan försvunnit in i huset. Hon berättade att ingen av grannarna kände dig och att du höll dig för dig själv och inte brukade ha några besök. Hon träffade dig varje morgon på bussen men hade inte sett dig alls de senaste veckorna.

När vi gick fram till huset ökade ljudet av ditt gormande och väl utanför såg vi att ytterdörren stod på glänt. Vi kikade in och möttes av synen av ett hallgolv helt fullt av kläder och skor blandat med soppåsar och bråten. Lukten av otömd kattlåda slog emot mig. Jag hörde din röst från ett annat rum men kunde fortfarande inte höra vad du sa. Arg.

-”Hallå….?” Jag presenterade mig och min kollega och berättade att vi kommer från ambulansen. Du tystnade en stund och allt blev stilla. Sedan hörde vi ljudet av något som kastades i väggen och din röst som skrek att vi skulle försvinna. Det blev tyst igen så när som på ett gällt jamande. Jag och min kollega gick ut ur hallen och diskuterade tyst vad vi skulle göra. Vi var rädda att du skulle försöka skada oss eller dig själv och bestämde oss därför för att kontakta polisen för säkerhets skull. Under tiden vi väntade på förstärkningen kikade jag in hallen igen. Väggarna var helt täckta av text. Det såg ut som olika typer av bibelcitat skrivna med svart tuschpenna. Till och med i taket hade någon klottrat. Mängden utropstecken gjorde att även om jag inte kunde läsa exakt vad som stod förstod jag att det var gjort i affekt. Vi gick ut igen och väntade på poliserna som snabbt var på plats. Det var två erfarna poliser som kunde konstatera att de inte kände dig sedan tidigare. Vi förklarade läget och att vi ville göra en snabb fysisk undersökning för att sedan ta med dig till akuten. Medan vi väntade i hallen gick polismännen in i huset. Vi hörde dig protestera och sedan rösterna av poliserna som försökte lugna dig genom att förklara att de bara var där för att hjälpa. Du skrek tillbaka att de skulle försvinna annars skulle du ringa polisen. När du kom stormande ut i hallen med en liten katt i fast grepp under armen såg jag att du var i min egen ålder. Ögonen glödde av ilska och håret låg som klistrat mot huvudet av svett. Du hade skrivit med spritpennan över armarna och benen och du var helt naken. När du såg oss stannade du upp och stirrade ett ögonblick. Ansiktsuttrycket förändrades och sedan började du plötsligt gapskratta. Du pekade på mig och sa något ohörbart samtidigt som du gick rakt emot oss. Som om du skulle ge mig en stor kram. Den ena polismannen hann i fatt och haffade dig. Förklarade igen att vi var alla där för att hjälpa dig och att jag och min kollega skulle vilja undersöka dig. Jag försökte lägga en filt över dina axlar, för att skyla dig. Du kastade filten på golvet och måttade samtidigt ett slag mot polismannen som fick tag i din arm och tillsammans med sin kollega lugnt men bestämt satte dig i soffan.

En timme senare hade både jag, min kollega och poliserna (som nu blivit fyra), pratat mjukt, vädjat, förklarat, berättat, informerat och sagt till på skarpen utan att lyckats nå fram till dig. Du slog omkring dig när vi kom för nära och skrek och skrattade hysteriskt om vartannat. Med hjälp av poliserna hade vi ändå lyckas ta ett stick i fingret och på så sätt uteslutit lågt blodsocker som orsak till ditt tillstånd. Poliserna hade informerat dig om vad som nu kommer ske och till slut sedan helt sonika lyft upp dig och burit ut dig till ambulansen. Invirad i en filt, eftersom du vägrade klä på dig. Förgäves skrikandes som om du lyftes ut till flyktbilen av några kidnappare. Grannar kikade mellan buskar och tanter glodde bakom gardiner. 

I ambulansen på väg till sjukhuset satt du tyst och utan att möta min blick. Du hade lugnat ner dig något men händerna rörde sig oavbrutet över filten, som om du letade efter något du förlagt. Du verkade irriterad och samtidigt rädd. Samma uttryck av rädsla och frustration som jag ibland sett hos dementa patienter. Jag gjorde mina rutinundersökningar utan protester och skrev min journal under tiden vi i normal hastighet rullade mot sjukhuset. Med fyra poliser tätt bakom oss, beredda att ingripa vid minsta signal. Väl inne på sjukhuset mötte du inte min blick när jag sa hejdå. Du stirrade ner på dina händer och jag såg att du grät, som om du helt plötsligt förstått vad som just hänt.  

Jag inser att denna patient inte nödvändigtvis är representativ för alla med bipolär sjukdom och att hon, när våra vägar möttes, befann sig i ett kritiskt skede av sjukdomen. Av personalen på psykakut fick jag veta att hon hade haft sin diagnos i några år. Normalt sett hade hon tät kontakt med psykiatriska öppenvården men hon hade uteblivit från de senaste besöken. Förmodligen hade hon försämrats successivt under en period och till sist hamnat på en plats hon inte kunde ta sig ifrån utan hjälp.

Hade kvinnan i berättelsen haft tillgång till ett hjälpmedel som appen Dots Charge hade kanske hon, eller någon i hennes närhet, haft en chans att uppmärksamma att en manisk episod var på gång och åtgärder hade kunnat sättas in i tid. Vår förhoppning är att appen skall fungera som ett verktyg för att hjälpa individer må bättre på lång sikt och ge bättre underlag för diagnosticering och behandling. Dessutom ger (den avidentifierade) informationen från en grupp användare möjligheter att dra slutsatser som kan användas i forskning, för att förbättra vården för alla.

Inlägget gjort

Ny medarbetare – Välkommen Hanna Nilsson!

Vi har glädjen att välkomna Hanna Nilsson till Dots Solutions AB. Hanna kommer med en gedigen bakgrund från vården som sjuksköterska och har den senaste tiden arbetat som ambulanssjuksköterska. Hennes kunnande och erfarenhet är ett välkommet tillskott. Utöver den prehospitala världen har hon en erfarenhet från somatiken (fysiska åkommor) samt kliniska forskningsprojekt. Psykiskt ohälsa ligger henne varmt om hjärtat och hon har egna erfarenheter både som anhörig och som patient. Hanna kommer att bl a jobba med kommunikation, samverkan med patienter, anhöriga & vårdgivare samt med olika forskningsprojekt.

Varmt välkommen!

Göran Källmark, VD Dots Solutions AB

Inlägget gjort

Kunskap om din sjukdom

Ger kunskap dig förmågan att se runt hörn?

Nja, riktigt så enkelt är det inte men det ligger mycket i det.  Kunskap om sitt mående eller sjukdom underlättar stort för ett bättre mående. Genom den förståelse man får är det lättare att hantera vardagen, bättre möten med vården  för bra samtal med vårdgivare.  Det är lättare att prata med närstående och tillsammans underlätta livet tillsammans.  Det finns symtom och sjukdomsförlopp för sjukdomar och genom att känna till dom och att upptäcke tecken i tid är det lättare att undvika försämringar.  Kunskapen om sjukdomen och sjukdomsförloppet gör att det är möjligt att med större sannolikhet se in i framtiden och vad som finns runt nästa hörn. Att kunna få hjälp att välja en bättre väg. 

Läkemedelsboken är en utmärkt källa som vi rekommenderar.  Läs gärna om just dina besvär och uppmuntra även närstående att läsa i den.

Kombinera kunskap ovan med dina upplevda symptom ( T ex med Dots Charge®) och du är bra rustad för ett bättre mående.

p.s Det finns ett utryck för personer med bra kunskap om sin sjukdom. Det kallas spetspatienter Det har visat sig att spetspatienter upplever sig få bättre vård och mår bättre. 

Inlägget gjort

Är det en skillnad mellan sorg och depression?

Med affektiva sjukdomar som t ex bipolär sjukdom är depression ett vanligt förekommande tillstånd. Det finns skillnader mellan nedstämdhet i allmänhet som t ex vid en skilsmässa som kan vara sorg och depression. Men vad är skillnaden på  sorg och depression.? För att kunna förstå och få bra hjälp är det klokt att lära sig lite mer.

Filmen nedan är en föreläsning på Hjärndagen av specialistläkaren Lars Häggström som redogör för det på ett bra sätt..